36 är det nya 18

Idag nådde jag en milstolpe i min transformation till äkta villaförortsmorsa. Det oundvikliga har närmat sig under en tid, och idag fanns ingen återvändo. Efter 18 års körkortsinnehav skulle jag, för första gången, tanka bilen.

Vi har tidigare haft en självpåfyllande bil, mycket praktiskt, men den funktionen upphörde nyligen, vilket möjligtvis skulle kunna ha ett samband med att min pappa precis opererat ryggen och är tillfälligt handikappad…

Mätaren började närma sig oroväckande låga nivåer, och jag insåg att det inte fanns någon återvändo. Efter att ha fått en genomgång av pappa om hur det går till att tanka en bil, så kände jag mig redo att sätta planen i verket.

Jag svängde av från den trygga körsträckan mellan jobbet och hemmet, och körde till bensinmacken. Men väl framme så stötte jag på patrull – åt vilket håll kör man på en bensinstation? Tanklocket visste jag var det satt, men kan man köra på vilken sida som helst om pumpen? Högervarv eller vänstervarv? Eller är det vilda västern och man kör lite som man tycker? Som vanligt när jag ställs inför den fysiska världens problem så ringde jag pappa, som var beredd med telefonen eftersom han visste att jag skulle tanka. (bara en sån sak, 36 är det nya 18…) Efter att ha fått lite akut-coachning så rattade jag in mot pumpen med skakiga armar och lyckades ställa mig inom pumplängds avstånd, stoppa i volvokortet, välja rätt bensin, öppna tanklocket, stoppa i slangen, och plötsligt hände det! Jag tankade!

Men aldrig får man känna sig som en kapabel vuxen människa någon längre stund, för jag lyckades såklart tappa bilnyckeln i backen så batteriluckan och batteriet trillade ur, och tydligen är det skillnad på åt vilket håll man sätter tillbaka batteriet, och tydligen så går det inte att låsa bilen om man satt i batteriet fel, och tydligen kan Juan inte köra in till stan och gå på SFI utan att kunna låsa bilen, och tydligen så går ingen på att bilnyckeln helt plötsligt slutade fungera, och att jag är helt oskyldig, när det sen visar sig att batteriet sitter upp och ner…

Men jag lyckades i alla fall tanka bilen!

Annonser

En aldrig sinande ström av kunskapsluckor

Att flytta från Barcelona till Hammarö har i vårt fall inte bara inneburit en omställning mellan länder och kulturer, utan även en omställning från hyresrätt i stan till hus i villaförort, vilket har inneburit fler kulturkrockar än att bara korsa en landsgräns.

Jag har samlat på mig en hel del mer eller mindre användbar kunskap genom åren – jag kan såväl böja katalanska verb som spela cembalo, men inget har förberett mig på vilket skillset en behöver som villaförortsmorsa. Hur funkar mjukel? Vad är en jordfelsbrytare? Hur kopplar man på en släpkärra? För att inte tala om köra, och inte minst backa med eländet… Listan på kunskapsluckor tar aldrig slut. Tack och lov har vi en skara händiga människor omkring oss, den sortens folk som äger verktyg som inte ingår i IKEA:s verktygslåda Fixa för 79 kronor. Det är alltså inte vår förtjänst att jag har fått en tapethyvel (eller vad det heter) i händerna på bilden…

Häromdagen tänkte jag dock ge mig ut på ett äventyr av praktisk karaktär, alldeles på egen hand. Jag hade nämligen köpt en TV-bänk på blocket, och skulle hämta upp den med bil ett par kilometer bort. Det kanske inte låter som något stort steg för mänskligheten, men sen jag tog körkort hösten -99 har jag inte kört många mil, och har med tiden blivit mer och mer nojjig inför blottan tanken på att ge mig ut i den livsfarliga trafiken på egen hand. Men nu skulle det ske! På vägen till TV-bänken finns inte mindre än två (!) rondeller, men är man nu villaförortsmorsa så kan man väl ratta en V70 genom värre faror än så, tänkte jag och gav mig iväg.

Ett moment som jag dock helt hade glömt bort att förbereda mig inför var att få in TV-bänken i bilen, så väl framme så insåg jag att den inte alls gick in på bredden, som jag hade föreställt mig, utan att jag skulle vara tvungen att fälla sätet, ytterligare en av alla dessa färdigheter som såna där händiga människor med verktygslådor har, men inte jag. Säljaren till TV-bänken, en kille i 20-årsåldern, tittade på fundersamt på mig medan jag försökte hålla masken och verka som att jag visste vad jag gjorde när jag försökte trycka och dra på lite olika ställen runt sätet, men utan framgång. ”Eh, det är mina föräldrars bil, jag är inte så van vid den här modellen” försökte jag försvara mig, trots att det nog var tämligen uppenbart att jag inte var så värst van vid någon annan bilmodell heller.

Efter en stunds resultatlöst fipplande så förklarade jag för 20-åringen att jag nog var tvungen att ringa pappa för att få hjälp, varpå han såg ännu mer fundersam ut. Han kanske inte är van vid att kvinnor i 40-årsåldern behöver ringa sina fäder för att få hjälp med såna basala saker som att fälla ett säte, men men, det kunde inte hjälpas. När första signalen precis gått fram, så gissa vem som kom emot oss i full fart på cykel, med reflexväst och hjälm, om inte min pappa!

”Där kommer han ju, det var snabbt” sa jag, och 20-åringen såg ut som att han sett ett spöke. Det är tydligen inte alla som har såna pappor som uppenbarar sig efter första mobilsignalen för att bistå sina nödställda (medelålders) döttrar, inte! Pappa cyklar tydligen förbi där på väg från jobbet ungefär vid den tiden varje dag, men det visste ju inte jag, och ännu mindre 20-åringen.

Med ett enkelt handgrepp fällde han sätet, hjälpte till att lyfta in TV-bänken och cyklade vidare, och jag kunde köra hem igen. Dock kände jag mig något mindre självständig och kapabel på hemvägen än jag hade föreställt mig.

Close, but not too close

”Det kanske finns något hus till salu på Gösvägen” har varit ett stående skämt i familjen, när jag flyttat mellan andra-, tredje- och fjärdehandsboenden i Göteborg, Berlin och Barcelona, men vem vill bo på Hammarö, när det finns en hel värld därute som lockar?

Sen blev det bebis, och jag skyller på hormonerna, för helt plötsligt kändes ett 1,5-plans 70-talshus på Gösvägen, som en dröm! Vad är väl närhet till tapasbarer, medelhavsstränder och salsaklubbar när man kan få en inglasad altan och gräsmatta, och krypavstånd till mormor och morfar?

Reaktionerna på att vi ska bli grannar med mina föräldrar har varit lite olika, beroende på kultur. Våra nordiska vänner har reagerat med viss bestörtning – ska vi verkligen bo så nära? Vad säger Juan om att ha svärföräldrarna tvärs över gräsmattan? Våra vänner från mer sydliga breddgrader däremot tycker det låter helt lysande – tänk så praktiskt, och trevligt, vi kan ju äta middag tillsammans varje dag!

När mina nordiska vänners föräldrar kommer och hälsar på i Barcelona låter det ungefär såhär: ”är det okej om vi stannar fyra nätter, eller blir det för länge? Vi kan ta in på hotell om ni tycker det blir trångt, vi vill ju inte tränga oss på!”. Grekiska, kubanska och colombianska mormödrar har inga såna funderingar utan kommer med sitt pick och pack, stannar 3-4 månader i sträck, och följer gärna med på fester och sociala aktiviteter – varför ska man ha barn och barnbarn om man inte ska umgås med dem och deras vänner och bekanta?

På de flesta födelsedagsfester vi varit på i Barcelona har det varit minst en abuela (mormor/farmor) med, och ofta har de kommit med en gryta hemlagad andalusisk, venezolansk eller brasiliansk mat att bjuda på.

Vad tycker då Juan om att bo så nära svärföräldrarna? Han tycker det är perfekt! ”It’s close, but not too close!” Vad hade ”too close” varit då, undrade jag, om inte 10 meter bort räknas som för nära? Jo, det hade varit om vi hade bott rakt över gräsmattan, men snett över gräsmattan, som vi ska bo, det är helt perfekt!”

…till Värmland jag ändock återvänder!

Igår, när vi var ute i bergen och njöt av alla helgona-solen med familjen så kändes det lite extra i hjärteroten. Vi har nämligen, efter moget övervägande, bestämt oss för att lämna vårt älskade Barcelona och pröva lyckan i ärans, hjältarnas och galonbyxornas förlovade land i den fjällhöga nord.

Barcelona vs Värmland, kronan bland Svea rikes länder, var en match som Barcelona länge ledde med vad som såg ut som en ointaglig ledning. Berg och kust på dagsutflyktsavstånd, sol året om och en härlig internationell miljö med en stabil arbetsmarknad för oss båda vägde upp nackdelarna med bland annat ett mindre fördelaktigt socialt system kring främst barnomsorg, vilket jag beskrev i inlägget Jag har blivit en 50-talsman

I somras, när vi flydde Barcelonas klibbiga värmebölja med vår då sju veckor gamla bebis och under en månads tid bodde hemma hos mina föräldrar på ett svalt, grönt och skönt Hammarö så kände vi hur Värmland knappade in några poäng på Barcelona. Alla som någon gång bott i Sverige vet dock man inte ska luras av de där varma sommarkvällarna då man grillar i trädgården i kvällssol, medan man njuter av doften av färska jordgubbar och nyklippt gräs, just de kvällarna är inte i majoritet, särskilt inte under perioden oktober till april.

Sen kom hösten i Barcelona, och med den strejker, demonstrationer, helikopter-smatter och allmän politisk instabilitet, och även om det onekligen är intressant att bo mitt i händelsernas centrum så började Barcelona, och den nybildade självständiga republiken Katalonien sakta tappa den tidigare så klara ledningen. Uttrycket ”May you live in interesting times” är trots allt en förbannelse, inte en lyckönskning och just när man vill bygga upp en lugn och stabil tillvaro för sin nya lilla familj så ger ”interesting times” inga pluspoäng.

Efter några månaders övervägande, vacklande och långa nattliga samtal så har vi bestämt oss – nu börjar en ny resa för familjen Rodrigo Svensberg, en resa med SFI, SGI och allt vad det innebär att etablera sig i Sverige som återvändande utlandssvensk, respektive invandrande katalan. En resa som börjar med att leta bostad, jobb och plugga svenska, och som förhoppningsvis för oss till Hammarö någon gång under första halvan av 2018. Följ oss här om ni vill veta hur det går 🙂

Vilken Barcelona-expat-mammatyp är du?

Att bli mamma är en biologisk omställning utan dess like, men även en social sådan. Tankar som ”jag ska fortsätta umgås med mina vanliga barnfria kompisar som vanligt när jag fått barn” får sägas kvala in under samma kategori graviditetsrelaterade verklighetsfrånvända idéer som ”jag ska aldrig slösurfa på mobilen medans jag ammar, utan bara fokusera på att knyta an till min bebis” och ”jag ska göra mina bäckenbottenövningar varje dag”. Som föräldraledig mamma vill man ju gärna ha sällskap när man är ensam hemma, dvs när alla andra jobbar, och vilka står då till buds, om inte andra föräldralediga mammor!

Det är som att kliva in i en helt ny värld, där de välbekanta sociala koderna är utbytta mot helt nya, och till en början rätt surrealistiska, koder som markerar gränserna mellan olika subgrupper i föräldradjungeln. Transporterar du din bebis med barnvagn, bärsele eller bärsjal? Hur matar du ditt barn? Helamning, puréer eller hela bitar mat som hen får suga och gnaga på? Tygblöjor, vanliga blöjor eller blöjfri bebis? Visa mig din skötväska och jag kan säga dig vem du är!

Som svensk mamma i Barcelona så hamnar man dessutom automatiskt i ytterligare ett lager av subkulturer, nämligen expat-mammorna, bland vilka jag har identifierat några huvudsakliga mammatyper.

Hemmafruarna: Hamnat i Barcelona på grund av makens jobb. Ägnar dagarna åt att sitta på varandras takterrasser i Sant Gervasi eller att försöka komma i form så snabbt som möjligt efter förlossningen med hjälp av mammaträningspass i Parc Turó, medans den medelålders latinamerikanska nannyn promenerar runt med bebisen i en barnvagn som kostar mer än en genomsnittlig spansk månadslön.

Troliga samtalsämnen:

  • Bästa botox-stället, bästa bröstförstoringskliniken, samt hur man kan tolka nannyns avtal så förmånligt som möjligt (inte för nannyn alltså).

Hipstermammorna: Flockas i Gràcia, med bebisarna i bärsjalar som för den oinvigde inte ser mycket ut för världen, men som kostar minst lika mycket som hemmafruarnas barnvagnar.

Troliga samtalsämnen:

  • Det senaste unika bärsjalsknytet som någon lärt sig på en resa till [valfritt land i tredje världen] och som är mycket bättre för bebisens ergonomi/matsmältning/anknytning.
  • Vad som är bäst för barnets ergonomi/matsmältning/anknytning – helamning hela första året som man gjort i alla tider, eller att introducera hemlagad, ekologisk, glutenfri och sojaproteinfri mat i lämpliga bitar som bebisen kan bekanta sig med i sin egen takt, som man gjort i alla tider.

Vad alla andra funderar på: Hur de lyckas kombinera helamning och att bära barnet i bärsjal dygnet runt till 2 års ålder med 16 veckors mammaledighet.

-Sverigemammorna: Hittas enklast på IKEA, i den svenska matbutiken, där de gör sitt bästa för att barnet ska vänjas vid de svenska smakerna redan med modersmjölken, bokstavligt talat. Umgås helst med andra svenska mammor, även om de inte har något annat gemensamt än de faktum att de är just svenska mammor, för då kan ju barnen öva på att tala svenska med varandra.

Troliga samtalsämnen:

  • Hur man får de motsträviga barnen att faktiskt tala svenska med varandra.
  • Hur man kan komma åt svenska Netflix och SVT play från Spanien, samt hur man får barnen att vilja titta på det, istället för på Svamp-Bob, dubbad till spanska, som alla deras kompisar tittar på.

Vilka mammatyper finns i din närhet? Kommentera gärna!

 

 

 

 

Den heliga modern, vikingakvinnan och försäkringskassan

Efter förra inlägget, Tidsresa, hängbröst och tre mandlar om dagen, så lovade jag att nyansera bilden av Spanien något, för även om det är tacksamt att raljera över den spanska mentaliteten så vill jag heller inte framhålla Spanien som ett eftersatt u-land i jämförelse med Sverige – i synnerhet inte vad gäller synen på graviditet och förlossningsvård.

Om det möjligtvis är ett arv från den katolska vurmen kring den heliga modern, låter jag vara osagt, men jag har upplevt en helt annan attityd kring graviditet här än vad vänner i Sverige vittnar om. Inte en enda gång har jag hört ett klämkäckt ”graviditet är ingen sjukdom”-tillrop när jag har haft graviditetsrelaterade besvär eller komplikationer.

Jag läste nyligen, via bloggen Baking Babies, en vetenskaplig artikel om graviditetsrelaterad bäckensmärta, även kallat foglossning, där det står följande ”In Sweden, the societal opinion of pregnancy is that it is a normal condition implicating that a woman with a normal pregnancy should be able to continue her life as usual during pregnancy. The view of pregnancy as a normal condition where pregnancy-related problems not necessarily should be a reason for sick leave is widely spread, for example stated by the information available at the web site of the Swedish Social Insurance Agency”

(läs hela artikeln här)

I Spanien räknas, som jämförelse, en ”normal” graviditet tveklöst som anledning till sjukskrivning, ingen förväntar sig att du som gravid ska jobba sista månaden och alla mina gravida vänner och bekanta i Spanien har sjukskrivits mellan en och två månader innan förlossningen.

När jag träffade min läkare på vårdcentralen, omkring vecka 30, så sa han att ”när du känner att det börjar bli tungt att jobba, eller om du får ont i ryggen eller så, så kommer du bara hit så sjukskriver jag dig resten av graviditeten”. Som jämförelse så räknas inte ryggsmärtor i samband med graviditet som giltigt skäl för sjukskrivning i Sverige, enligt Försäkringskassans hemsida.

”Om du blir sjuk och har nedsatt arbetsförmåga får du sjukpenning på samma sätt som du skulle fått om du inte var gravid. Men normala graviditetsbesvär som till exempel ryggont och trötthet räknas inte som sjukdom och ger därför inte rätt till sjukpenning.”

Om man har ont i ryggen kan man alltså bara bli sjukskriven om man inte samtidigt är gravid, för om man är gravid räknas det som ”normalt”, även om smärtan och den nedsatta arbetsförmågan är den samma.

När jag själv råkade ut för besvärlig bäckensmärta och gick på kryckor en vända runt vecka 24 så blev jag nästan osams med min läkare som tyckte att jag absolut borde sjukskrivas, och jag fick försvara mitt beslut att inte sjukskriva mig med att jag kunde jobba hemifrån de värsta dagarna, och att jag för min mentala hälsas skull hellre hade något vettigt att sysselsätta mig med, eftersom det är ganska deprimerande i sig att ha så ont i bäckenet att man inte ens kan vända sig i sängen för egen maskin…

Jag levde just då i villfarelsen att jag var av annat virke än spanjorskorna, och inte tänkte sjukskriva mig förrän möjligtvis de allra sista veckorna. Något jag fick äta upp med besked ett par veckor senare när sammandragningar och risk för för tidig födsel satte stopp för de planerna och jag, trots mina vikingagener, fick parkera mig i soffan inför de två sista månaderna av graviditeten…

I övrigt så har vården under graviditeten i mitt fall inte lämnat något övrigt att önska. Ultraljud minst var fjärde vecka sedan vecka 8, i samband med varje läkarbesök, ibland större mätningar och undersökningar, ibland bara en snabb koll att allt ser bra ut. Obligatoriskt KUB-test. CTG (som registrerar värkar, samt fostrets hjärtljud) och ultraljud en gång i veckan sista månaden. De gånger jag har behövt åka in akut har jag väntat på sin höjd 20 minuter på att träffa läkare.

Flera gånger har jag fått frågan om hur jag vågar föda barn i Spanien, men jag är tvärtom väldigt nöjd över att inte behöva föda i förlossningskrisens Sverige, utan kan luta mig mot den spanska vården, som hittills levererat långt över förväntan. Hur är det då att föda barn i Spanien? Det kommer jag ha svar på väldigt snart, to be continued….

 

 

 

 

Tidsresa, hängbröst och tre mandlar om dagen

Sedan drygt tre veckor är jag heltidssjukskriven på grund av graviditetsbekymmer, vilket innebär att livet inte är särskilt händelserikt just nu. Eller, allt är relativt, om man tycker att det kvalar in som ett händelserikt liv att gå till posten på tisdagen och till läkaren på torsdagen och däremellan ligga i soffan och oja sig och titta på Homeland, då är det high life!

Veckans stora händelse numera är föräldrakursen på vårdcentralen, och det är verkligen ett äventyr, för inte nog med att det är en 500 meters promenad dit, i uppförsbacke(!), det innebär dessutom en tidsresa till det spanska 70-talet.

Barnmorskan som håller i kursen är så långt ifrån den batikklädda hippieinspirerade barnmorskestereotypen man kan komma, det är en piffig dam i 55-årsåldern i decimeterhöga klackar, med svart läderfodral under den vita rocken, som pratar med en sån där raspig röst som endast damer från iberiska halvön som rökt dagligen i minst 40 år lyckas åstadkomma.

”Nämen så trevligt att se att det även är pappor med på föräldrakursen” hälsade hon oss välkomna med vid första tillfället, och fortsatte med ”Det är inte lätt att vara gravid och gå hemma och tvätta och städa hela dagarna, mannen är inte van att laga mat och även om han kan hjälpa till med att gå och handla så är det fortfarande du som skriver inköpslistan eftersom du är ansvarig för familjens hälsa och välbefinnande”

Att döma av de förvirrade blickar som de närvarande papporna gav sina partners, och de lite generade ansiktsuttrycken hos de blivande mammorna så fick jag intrycket att det inte bara är i vår lilla familj som arbetsfördelningen inte riktigt följer det mönstret.

Häromdagen gick vi igenom vad vi ska packa i förlossningsväskan, och förutom bekväma kläder för mor och barn och andra universella saker så fanns även ”parfym till bebisen” på listan. Någon pappa undrade om det verkligen var nödvändigt, och barnmorskan hävdade att visst, hon kan inte tvinga någon att parfymera sin bebis, men hon rekommenderade absolut att vi packade ner det, för tänk om vi är där på BB och vill att bebisen ska lukta lite extra gott, och så har vi ingen bebisparfym med oss!

Hon har lösningar på allt, denna kvinna:

  • Hur man hanterar tre dagars-gråten, det vill säga hormonförändringar efter förlossningen som gör den nyblivna mamman minst sagt lite känslig. ”Ryck upp er och sminka er så känns det bättre” Det rådet fungerar även för att undvika förlossningsdepression.
  • Hur man undviker att brösten tappar form under graviditet och amning, enligt barnmorskan bland det absolut viktigaste för blivande mammor att tänka på. Det är nämligen viktigt att vi håller våra män på gott humör och då vill man inte visa upp några trötta mammabröst, inte! ”Bär alltid BH dygnet runt, så att brösten hålls på plats”. Det vetenskapliga stödet för det rådet är minst sagt tveksamt, men det bekymrar inte barnmorskan.
  • Hur man undviker att gå upp i vikt under graviditeten, eftersom det inte finns någon ursäkt att gå upp ett gram mer än 9 kilo, enligt barnmorskan, ett uttalande som fick samtliga blivande mammor i rummet att skruva lite på sig. Själv passerade jag den gränsen någonstans i fjärde månaden… ”Undvik allt som är fett, sött, salt, all stekt mat samt all mat som innehåller kalorier, och blir ni hungriga mellan måltiderna så ät ett mellanmål bestående av tre mandlar, aldrig mer än tre mandlar om dagen, då blir ni tjocka!

När bebisen väl är ute så finns det även en mammagrupp på vårdcentralen, som leds av samma barnmorska, men dit är inte papporna välkomna. ”Det är ju fint att papporna är med på föräldrakursen, men när bebisen väl är ute så är den ju faktiskt mammans ansvar!”

Bäst jag går och sminkar mig, köper bebisparfym samt äter mina tre mandlar så jag kan känna mig förberedd inför bebisens ankomst!